Jag bröt ihop innan när Älskade kom hem. Allting som jag har gått och burit på idag bara strömmade ur mig. Jag är så jäkla less på att vara arbetslös och inte kunna försörja mig. Inte kunna göra någonting, inte kunna handla eller göra vad man vill med sina egna pengar. För jag har inga. Jag har bara till det absolut nödvändigaste, jag får ut ungefär en fjärdedel av vad min Älskade får ut på sin lön. Han måste försörja mig annars överlever inte jag. Jag klarar mig inte utan honom, jag är totalt beroende av honom. Att han bara orkar jobba häcken av sig är för mig ett under. Jag är verkligen superstolt över honom, du är guld älskling!
Men framför allt är det otroligt knäckande att inte vara behövd, att känna att ingen vill ha mig. Ingen tycker att jag verkar vara en bra arbetskamrat. Ingen. Ingen tror på mig.
Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Man måste ju kämpa, men det är otroligt tufft vissa dagar. Ibland önskar man att man kunde krypa långt in under täcket och bara stanna där. Inte hjälper det något att det går mot höst och det är mörkt och trist ute.